Hur gör vi utbildning med de yngsta barnen?

Eftersom vi just nu arbetar med de allra yngsta barnen har vi reflekterat en hel del kring vad de har rätt till i förskolan. Vad är det ettåringarna behöver och vad är det vi vill att de ska få möta?

Att vara på förskola innebär att vara i ett nytt socialt sammanhang, med andra vuxna och barn, att möta en ny miljö, nytt material och nya rutiner. Att tillägna sig, förstå och att bli trygg i detta är ett projekt i sig – ett projekt som kommer att ta tid, och som måste få ta tid.

Vi tänker att trygghet och omsorg är absolut grundläggande. Nödvändigheten i att möta varje barns behov gäller förstås alla åldrar men blir väldigt påtaglig med de allra yngsta. De kan inte rätta sig efter oss och en förutbestämd organisation, utan vi behöver rätta oss efter barnen och i möjligaste mån skapa en organisation som passar dem. Någon behöver sova på förmiddagen, någon på eftermiddagen, någon sover bäst i sin vagn och någon annan behöver hålla en hand för att komma till ro och somna. Någon älskar fruktstunden, någon annan behöver ha en smörgås en halvtimme innan lunch. Någon trivs bäst utomhus där hen kan röra sig fritt och utforska, någon annan blir sitt bästa jag inomhus med ett tryggt vuxenknä nära tillhands.

Vi behöver lägga mycket av vårt fokus på att varje barn får sina behov av trygghet och omsorg uppfyllda, och organisera så att det blir möjligt. Behoven hos de olika individerna skiljer sig, och vi måste förhålla oss till det även om det vissa stunder kan upplevas utmanande.

Samtidigt har vi ju en hel läroplan att förhålla oss till, och vi kan inte vänta med att omsätta den. Barnen har rätt till en god utbildning redan från start. Hur gör vi då?

Vi har de senaste åren varit nyfikna på, och tittat mycket på hur ettåringarna tar sig an miljön i förskolan. Vad gör de? Vad undersöker de och hur undersöker de? Var stannar de upp? Vad fångar deras intresse? Vad återkommer de till? Vi behöver vara lyhörda och försöka tolka barnens signaler. Vi har då sett mönster, sådant som ofta återkommer oavsett vilka barn som ingår i gruppen, och alltså sådant som vi tänker att vi alltid borde erbjuda de allra yngsta.

Vi ser alltid, oavsett ålder på barnen, till att miljön rymmer möjlighet att lära inom läroplanens alla målområden, men för ettåringarna har det blivit tydligt för oss att vi dessutom alltid speciellt behöver ordna så att det finns möjlighet för barnen att:

Hälla och ösa, lasta i och ur, bära och flytta.

Skapa och uppleva ljud på olika sätt (även om barnen kommer ordna det själva om vi skulle glömma det :-))

Utmana sin motorik och sin balans.

Utveckla kropps- och rumsuppfattning genom att vara i, under, bakom, över saker.

De allra yngsta barnen stannar ofta korta stunder på en plats/med ett material, men de återkommer istället många gånger till det som intresserar dem. Därför behöver miljö och material vara tillgängligt, och helst framme under hela dagen. Särskilt viktigt blir ju detta eftersom några barn kanske sover under den tid vi annars har ett ”planerat erbjudande”. De yngsta undersöker också nya saker med hjälp av hela sin kropp och alla sina sinnen. Därför behöver miljön vara anpassad för, och uppmuntra till detta. När vi erbjuder färgpennor gör vi det tex gärna tillsammans med ett riktigt stort papper på golvet, väggen eller kanske över ett helt bord. När vi introducerar ett nytt material gör vi det också allra helst på golvet, eller kanske i en stor låda där man får plats med hela kroppen.

Vi har utöver detta också tänkt en del kring vad det är barnen behöver få med sig från sin första tid på förskolan. Vad vill VI plantera hos barnen?

Vi har kommit fram till ett antal saker som vi vill ha i fokus under de allra yngsta barnens första möte med och första tid i förskolan.  Vi tänker att varje barn har rätt:

Att uppleva gemenskap. Att få känna att jag hör till, att jag är en del av vårt gemensamma sammanhang.

Att samexistera. Att ingå i ett socialt sammanhang, och förhålla mig även till andras känslor och behov, vilket betyder att jag behöver få fungerande strategier för samspelet.

Att ha tillit till min egen förmåga. Att uppleva glädjen i att kunna själv.

Att bli mött med respekt, och att bli lyssnad till – även om jag inte kan kommunicera verbalt.

Att få utforska och undersöka med min kropp och mina sinnen. (Att ta mig an läroplanen med kroppen som verktyg.)

Att få möta olika material för lära mig om mig själv och mina uttryckssätt, och för att jag så småningom ska kunna uttrycka mig med hjälp av dem.

Om vi fokuserar på detta och utöver det planerar för undervisning kopplat till rutin- och omsorgssituationer samt ser till att spontan undervisning möjliggörs av en genomtänkt miljö (miljösäkran) känner vi oss säkra på att även de allra yngsta får en god utbildning.

Vår tanke med att formulera oss kring dessa punkter är att vi ska slippa uppfinna hjulet varje år. Om vi är överens om detta behöver vi inte heller känna oss stressade över att vi inte alltid kan få till ett projekterande som ser ut på samma sätt som med de något äldre barnen. Utbildningen tillsammans med de allra yngsta i förskolan ser oundvikligen annorlunda ut, men det betyder inte att den inte ska vara genomtänkt, allsidig och förankrad i läroplanen.

Även om vi i viss mån kan vila i det vi beskrivit ovan, måste vi också alltid så fort vi möter nya barn vara lyhörda för och anpassa vår utbildning utifrån just dem.  Självklart behöver vi  även utvärdera och ständigt sträva efter att förbättra vårt arbete.

Naturvetenskap och små barns lärande

Ibland när man får ta del av någon annans tankar, funderingar och frågor är det som att ens egna tankar liksom krokar i och får något att hänga upp sig på. Det var vad som hände när vi läste Erika Kyrk Segers blogginlägg Organisationsbrister som synliggörs av naturvetenskap.

Erika funderar där kring hur man ser på kunskap och lärande bland de yngsta barnen jämfört med de lite äldre barnen. Blir våra ev. svårigheter att sätta ord på de yngre barnens lärande nu synliga i och med att vi numera oftare arbetar i mer åldershomogena grupper? Har vi tidigare arbetat mer med omsorg kring de yngsta i förskolan och inte haft samma fokus på kunskap?

Hon ställer sig frågan ”Kan det vara så att vi är lite mer ovana vid att prata om de yngstas lärande i relation till tex naturvetenskap?”

Erika skriver också bla att hon tycker sig se att naturvetenskap förvillar oss till att koppla bort vår kropp och att vi pedagoger fokuserar på tanken.

Vi känner igen oss i tankegångarna och det som var tänkt att bli en kort kommentar på hennes blogg behövde tydligen bli ett helt blogginlägg här hos oss.

För oss som arbetar med de yngsta blir det tydligt att de använder hela sin kropp i sitt utforskande av naturvetenskapliga fenomen och vi tror att detta kroppsliga och sinnliga undersökande är grunden för att man sedan ska kunna tänka, samtala och resonera kring fenomenen på en mer abstrakt nivå. Det blir också tydligt att naturvetenskap inte är något som förekommer ”för sig självt”. När barnen musicerar eller dansar utforskar de tex samtidigt ljud/akustik, när de utmanar sig själva motoriskt upplever de betydelsen av tyngdpunktens placering för jämvikt/balans osv.

Vill vi att barnen på riktigt ska förstå och ”äga” begreppen kan vi inte hoppa över detta kroppsliga undersökande och gå direkt på det abstrakta. Vi tror inte heller på att enbart presentera olika fenomen i form av lösryckta ”experiment” även om ett sådant ibland naturligtvis kan fungera väl som en igångsättare av barns eget utforskande. Vi behöver istället uppmuntra och stötta barnen i sitt eget nyfikna undersökande i för dem meningsfulla sammanhang!

Det handlar om att se allvaret och värdet i barnens undersökningar och prövande av hypoteser även om de inte kommuniceras med ord. Det ställer, som Erika är inne på, större krav på oss pedagoger, både på hur uppmärksamma och nyfikna vi är på barnens undersökande, och på våra kunskaper i naturvetenskap. Vi behöver kunskaper kring många skilda naturvetenskapliga fenomen för att kunna få syn på och tolka vad det är som barnen undersöker. (Vi gav några exempel på sådana tolkningar i vårt förra inlägg om ett Projekterande förhållningssätt)

Vi håller med Erika om att det ÄR svårare att få fatt i och sätta ord på de yngsta barnens lärande/förändrade kunnande kopplat till tex naturvetenskap eller matematik än vissa andra målområden. Vi ser kanske tex att Ture 1 år prövar att titta igenom olika föremål/material men hur vet vi att Ture LÄRT sig något? Hur vet vi om han har dragit några slutsatser kring materials genomskinlighet? Eller ska vi kanske tänka att det faktum att Ture tycks ha UPPMÄRKSAMMAT att det finns skillnader i materials genomskinlighet i sig är ett lärande och förändrat kunnande? Är det tydligt nog?

Vi har kanske vid flera tillfällen uppmuntrat Tina 1,5 år att rulla olika typer av bollar i sluttningen på gården och vi ser att hon är fokuserad på det hon gör, men hur vet vi att hon lärt sig något om friktion, tyngdlag, hastighet eller rörelseenergi? Vi vet att hennes UPPLEVELSE och ERFARANDE av dessa fenomen är en viktig utgångspunkt för att ett lärande ska kunna ske, men är det ett lärande i sig? Eller behöver vi utmana henne vidare för att vi ska få syn på ett lärande?

Krävs det en tankemässig medvetenhet hos barnet för att vi ska kunna kalla det som sker för lärande/förändrat kunnande? Eller kan kroppen kanske lära sig något som ännu inte kan formuleras i ord eller tanke? Är detta i så fall bara början på ett läroprocess som kommer pågå under en lång tid?

Klurigt detta, men spännande att tänka och ta reda på mer kring! Hur tänker du som läser detta? Associerar du till några teorier som skulle kunna vara till hjälp?

Vi upplever att vi med de yngsta barnen inte alltid kan få lika tydliga ”kvitton” på att de tillägnat sig ny kunskap som med de äldre barnen som kan verbalisera sina tankar och upplevelser. Därför är det härligt när vi ändå lyckas få fatt i sådant som vi tänker är tydliga exempel på de yngsta barnens lärande i naturvetenskap utifrån den undervisning de tagit del av. Det kan tex vara sådant som:

När magneter erbjudits i miljön tillsammans med både magnetiskt och icke magnetiskt material och vi ser att barn efter en tid medvetetet sorterar ut de magnetiska materialen och inte längre intresserar sig för de andra. (Barnen har utvecklat en förståelse för att vissa material attraheras av magneter)

Efter att pedagogerna en tid använt ordet ”kraft” i många meningsfulla sammanhang svarar ett barn med att med hela sin kropp visa hur hen tar i med mycket kraft. (Barnet visar en förståelse för begreppet kraft.)

När ett barn tar med sig ett nytt föremål till overheaden och direkt vänder blicken mot skuggan på väggen. (Barnet har utvecklat en förståelse för att föremål som belyses skapar skuggor.)

Tack Erika för att du delade med dig av dina funderingar och därigenom fick oss att sätta ord på några av våra egna tankesnurrar.

Så viktigt att vi fortsätter träna på att formulera oss även kring de yngsta barnens lärande och på att synliggöra detta lärande både för oss och för dem själva.