Tänkvärt

Låt inte lite sås komma emellan!

Vi har varsin färgglad loppisfyndad skjorta som åker på vid lunchdags. Vi ser kanske lite knasiga ut i de här skjortorna, men de är viktiga för oss som arbetar med de allra yngsta. Viktiga eftersom de möjliggör för oss att vara de pedagoger vi vill vara.

Vi har förstås alltid relativt oömma kläder på oss när vi arbetar och är absolut inte rädda för lite kladd, men har ibland ändå kommit på oss själva med att backa undan lite när en liten såsdoppad hand vill ta tag i oss eller när en rödbeta råkar flyga av en gaffel.

Vi vill att matstunden ska vara positiv för alla och fri från onödiga tillrättavisanden. Vi vill också ge barnen möjlighet att vara så självständiga som möjligt och att även ettåringarna ska få lov att ta mat ur karotterna själva, sleva upp såsen själva, äta själva (med eller utan bestick – allt efter förmåga) osv. Då händer det förstås att maten hamnar på lite andra ställen än på tallriken eller i munnen. Barn kan också behöva få känna på maten med händerna innan de vill pröva att stoppa den i munnen. Ibland vill samma händer uppmärksamma pedagogen på något, och tar tag i närmsta ärm. Ibland blir ett litet huvud trött mitt under lunchen och behöver luta sig mot en trygg vuxen en stund. Vi vill vara lika tillgängliga och nära barnen vid lunchen som vid alla andra tillfällen.

Matskjortan är ett slags fysiskt ställningstagande för vad vi vill ge barnen. En viktig agent – eftersom den faktiskt förändrar vårt sätt att vara och göra.

Ibland är det med de små detaljerna vi gör skillnad för barnen! Har du några motsvarande ”knep” för att kunna vara den pedagog du vill vara?

Nej, nu saknas det en sked igen!

Vi som arbetar i förskolan pratar ofta om att det är viktigt med rutiner för barnens skull. Rutinerna är något som gör dagen förutsägbar och tydlig för barnen, och något som genom sin upprepning  skapar igenkänning och därmed trygghet.

Visst är det så, i alla fall om man samtidigt är lyhörd för när barnen inte tycks trivas med rutinerna, men i det här blogginlägget vill vi istället tänka högt kring de VUXNAS rutiner i förskolan och hur de påverkar både barns trygghet och kvaliteten i hela utbildningen.

Vi behöver tänka till lite extra kring hur vi organiserar och se över ”vem i personalen som gör vad och när” för att det ska flyta på och fungera så bra som möjligt för alla.

Den största vinsten med tydliga rutiner och tydlig ansvarsfördelning för personalen är att vi kan ha större fokus på barnen, och vara så närvarande med dem som möjligt.  När vi vuxna vet var vi ska vara och vad vi ska göra behöver vi inte springa runt och tex kolla vad som händer i det andra rummet, hämta saknade glas till bordet, plötsligt vid vilan upptäcka att gosedjur och snuttefiltar ligger kvar i barnens fack eller rent av komma på oss själva med att samtidigt gå ut i tamburen i något ärende istället för att en eller flera av oss är kvar på golvet med resten av barnen.

Med tydliga rutiner blir vi vuxna mindre röriga och rörliga, vilket i sig skapar lugn och trygghet i barngruppen. Vi upplever också att vi själva känner ett större lugn när vi kan vara kvar där vi är, med uppmärksamheten på den uppgift man har, och lita på att de andra samtidigt utför sina uppgifter. (Det gäller både om man har en praktisk uppgift som tex att bädda eller om man tex just då har ansvar för ett erbjudande till barnen.)  När vi vuxna känner oss lugna så signalerar vi också ett lugn och en trygghet till barnen.

Det blir också lättare för en tillfällig kollega, tex en vikarie eller någon som vanligtvis arbetar på en annan avdelning på förskolan att veta vad hen ska göra om vi i förväg bestämt vilka uppgifter som är lämpliga. Därför har vi, inspirerade av Sofie Källhages och Josefin Malms beskrivningar i boken Uppdrag undervisning,  gjort dessa ännu tydligare genom att markera dessa uppgifter med röd färg i vårt dokument. Det kan vara sådant som att ta fram porslin till lunchen, bädda eller att hjälpa barn i tamburen. För att detta ska fungera smidigt utan att ordinarie personal ska behöva förklara och visa tillrätta så mycket har vi gjort tydliga listor som den nedan, och vi behöver också vara noga med att märka upp sovplatser osv så att det blir lätt för vem som helst att förbereda för vilan.

Att rutinerna fungerar är lika viktigt när det gäller till synes små detaljer som när det gäller vem som ansvarar för att ge barnen ett erbjudande/en aktivitet.  En saknad sked vid lunchen som gör att pedagogen måste lämna matbordet kan som bekant skapa stor oro helt i onödan.

Exempel på uppgifter i ett ansvarsschema kan vara:
Förbereda frukt
Förbereda porslin/duka
Ansvara för erbjudande inne/ute
Byta blöjor på den grupp barn som är inne
Byta blöjor på den grupp barn som varit ute
Ta fram madrasser och kuddar
Ta in/ut vagnar till de barn som sover i vagn
Vilan i sovrummet
Vilan ute
Sopa golv, återställa miljön efter fm
Ta upp de barn som har begränsad sovtid
Förbereda mellanmålet
Sittande pedagog – finns för barnen efter vilan
Osv

Att man har ansvar för en uppgift behöver naturligtvis inte med automatik betyda att jag ALLTID måste utföra den själv, ibland behöver vi, med barnens bästa för ögonen, göra undantag.  Vi kan tex säga till en kollega ”Jag ser att du och barnen är upptagna av något intressant just nu. Stanna kvar i det så tar jag ansvar för blöjbyten idag.” Vi tror dock att det är lättare att vara flexibla om vi har en gemensam grundplan att utgå ifrån.

Vi vet att en av de viktigaste faktorerna för att vi ska kunna erbjuda en utbildning av hög kvalitet, där barnen både är trygga och där vi  kan att stötta och utmana barnen vidare i sitt utforskande är att vi vuxna är på riktigt närvarande med barnen. Vår förhoppning är att en ännu tydligare och mer genomtänkt ansvarsfördelning ska hjälpa oss med detta.

Det är de små sakerna som gör stor skillnad!

Vilka erfarenheter och tankar har du kring ansvarsfördelningen kopplat till kvaliteten på verksamheten/utbildningen?