Vem där? Linda Linder!

Linda Linder är utbildad förskollärare, lärare (F-3), teaterpedagog och atelierista.  Hon har arbetat i barngrupp, varit med och startat det kreativa återvinningscentret REturen och arbetar idag som atelierista på Tredje rummet i Lerums kommun. Samtidigt undervisar hon blivande förskollärare och atelieristor och föreläser runt om i landet. Linda bloggar på Pedagogiska kullerbyttan – en blogg om utbildning med fokus på de allra yngsta.

Att Linda är en viktig agent i förskolevärlden råder inget tvivel om men när vi skulle skriva det här inlägget blev plötsligt svårt att börja beskriva på vilket sätt hon gjort och gör skillnad för oss. Vem är egentligen Linda? Vad är det hon gör som gör skillnad i förskolan? Varför är hon en så stor källa till inspiration?

Vi satte oss helt enkelt och kastade ur oss ord som vi förknippar med Linda:

Generös

Delakultur

Bjuder på sig själv.  Aktiv på sociala medier, deltar i förskoledebatten.

Glädje

Värme

Barnens röst – barns rätt – utgå från barns bästa

Pratar ett språk som man förstår

Gemenskap

Miljö – material

Mjuka värden  – värdegrund

Kreativitet

Styrka

Nyfikenhet

Sammanhang

När vi sedan läste hennes presentation på hennes egen blogg kände vi att vi träffat ganska rätt. Linda skriver att hon arbetar för en delakultur och vill göra förskolan till en plats för barnens röster.

”Barn är kultur- och kunskapsskapare, de är våra yngsta medborgare, det är dags att vi inser det.”

Vi har länge läst Lindas blogg och känner ofta igen oss i det hon beskriver, problematiserar eller reflekterar kring. Hon har många gånger satt ord på det vi själva trasslat in oss i, men inte kunnat formulera.

Ett inlägg vi tyckte mycket om och fortfarande hänsvisar till ibland är det som tar upp den eviga disksussionen om mallarnas vara eller icke vara, och vad diskussionen egentligen borde handla om: Nej, klisterögon dödar inte barns kreativitet…pedagogers förhållningssätt gör det.

Linda är redaktör för boken Pedagogisk miljö i tanke och handling som kom ut 2016, vilken vi återkommit till många gånger i vårt arbete. Den är värd att läsa flera gånger, vi hittar ofta nya ingångar eller förstår saker på ett annat sätt. Boken har bla bidragit till att vi insett vikten av att vi har en gemensam tanke kring de miljöer vi skapar på förskolan. Vi har sedan dess på ett mer medvetet sätt arbetat för att säkra att barnen får möjlighet att lära och utvecklas i enlighet med hela läroplanen. Nu har vi i alla fall ett litet embryo till en miljösäkran…

Linda tänker att hon vill göra förskolan till en plats för barnens röster – vi tänker att Linda är en stark röst för barnen.

Vi har passat på att ställa frågan ”Vem vill du i din tur lyfta som en viktig agent i förskolan, och varför?” till Linda. Så här svarade hon:

Jag vill lyfta Christian Eidevald, utvecklingschef i Göteborgs stad och forskare på Göteborgs universitet för hans enorma kraft och driv för att föra upp förskolefrågor på agendan. Hans skärpa och kunnighet och också hans uppriktiga nyfikenhet på andra människors perspektiv. Han har bidragit med viktiga perpektiv på genusarbetet i förskola med sin forskning ”Det finns inga tjejbestämmare” och ihärdigt svarat på frågor i media om genusarbetet i förskolan när ”hittepånyheter” om den reviderade läroplanen sköljde över oss. Han har skrivit om det systematiska kvalitetsarbetet i ”Hallå! Hur gör man?”, drivit på för fler män i förskola och visat oss hur forskning behöver användas i verksamhetsutveckling.

Vem där? Karin Karlsson!

Karin Karlsson är sedan några år tillbaka chef inom förskolan i stadsdelen Ryd i Linköping. Innan hon antog denna utmaning har hon arbetat länge i förskolans värld både som förskollärare och specialpedagog.

Det är i första hand i rollen som specialpedagog vi träffat Karin och det är i den rollen hon gjort avtryck hos oss. I handledning och reflektion vågade Karin alltid vara rak, och lite sådär lagom jobbig för att störa våra invanda tankemönster. Hon fick oss ständigt att vända blicken mot oss själva och vårt arbete – det är vi som måste ge barnen förutsättningar för att lyckas, att bli sitt bästa jag.

Hon vande oss vid att själva tänka kring och sätta ord på i vilka situationer det fungerar bra för ett barn eller en grupp, i vilka det inte fungerar lika bra och att därefter själva tänka ut och pröva olika strategier för att få det att fungera bättre. Specialpedagogisk handledning är oerhört värdefull men att också, med stöd, få träna oss på att själva finna fungerande strategier har gjort oss betydligt mer självständiga och är till nytta i det dagliga arbetet.

Några av de frön som Karin sådde har behövt tid att gro, vi har behövt läsa på, pröva själva och förstå mer innan vi till fullo förstått vad det var hon försökte säga oss. Därför känns det nu lite extra bra att kunna konstatera att mycket av det som var ovant då, för ett antal år sedan, är självklarheter för oss idag. Karin ”bråkade” bla tidigt med oss med resonemang kring krav, barns skilda förmågor och vad vi pedagoger väjer att fokusera på – hon hjälpte till att lägga grunden för att vi skulle förstå tankarna bakom lågaffektivt bemötande.

Vi minns bla en tankevurpa som i efterhand känns smått pinsam men som forfarande hjälper oss att tänka kring vilka krav vi ställer i vilka situationer.

En av oss hade bett om Karins hjälp att tänka kring hur vi skulle bemöta ett barn som aldrig ville klä på sig när vi skulle gå ut efter mellanmålet. Istället hängde barnet i pedagogernas knän och hindrade dem från att hjälpa andra, ibland viftade och knuffades hen omkring sig, ibland sprang hen i väg. Vi visste ju att barnet kunde klä på sig själv, och gjorde det vid andra tillfällen, och vi vuxna envisades därför med att upprepa detta ”Ta nu på dig jackan! Du kan ju själv. ”

Karin sa då ungefär ”Hen kan klä sig själv, sa du? Bra. Då behöver ju inte hen träna på det. Då kan du ju hjälpa hen med kläderna vid detta tillfälle. Hen är kanske för trött för att kunna klara påklädningen lika bra på eftermiddagen. Säg bara ”Jag vet ju att du kan själv, men just nu hjälper jag dig lite så det går lättare.”

Problem löst. Barnet lyckas. Vi lyckas. Win win. Då en tankevurpa. Idag en ryggmärgshandling.

Tack Karin för att du gör skillnad i förskolan, inte bara i ditt nuvarande arbete, utan även för de barn vi möter idag.

Vi har också passat på att ställa frågan ”Vem vill du i din tur lyfta som en viktig agent i förskolan, och varför?” till Karin. Så här svarade hon:

Jag vill lyfta Jane Olofsson, specialpedagog, som fick upp mina ögon för att jag inte behöver arbeta med barn utan för barn, vilket ledde till att jag sökte specialpedagogutbildningen.

Veckans bonusord

Vi kom på att vi råkat påstå att två väldigt viktiga förskoleagenter inte var agenter. Vilket misstag – men med veckans bonusord och den nya vinjetten ”Vem där?” ställer vi det nu tillrätta. Det finns så många förskoleagenter som gjort och gör skillnad, både för oss personligen, men framför allt för barnen. Självklart måste vi presentera dem på bloggen!