Vem där? Anna Söderström Ahrborn!

Anna Söderström Ahrborn är förskollärare och arbetar som pedagogista i Västerås stad (och går just nu ateljeristautbildningen). Just nu är hon aktuell med en föreläsning genom Reggio Emilia Institutet, Undervisning i förskolan! – ”Lära att lära”.

Vi kom i kontakt med Anna för några år sedan och vi har sedan mött henne i olika fortbildningssammanhang. Hon har haft föreläsningar, utbildningar och till sist handledning i arbetslagen ute på förskolan. När vi fick handledning i våra arbetslag kom det att göra stor skillnad för utbildningen på förskolan. Vi hade då möjlighet att tänka tillsammans med Anna utifrån de frågor vi brottades med i just vår verklighet – det tänker vi är styrkan i en god handledning.

Här kommer några avtryck som Anna gjort hos oss och några exempel på hur de gjort skillnad på vår förskola.

Idé före organisation – att först formulera idén, dvs tänka ut vad man vill uppnå, och därefter skapa en organisation som stöttar det. Om vi tex har idén Alla barn har rätt att vara i små grupper där de kan bli lyssnade på måste vi organisera för att barnen så ofta som möjligt får vara i mindre grupp. Då kan tex inte alla barn på avdelningen gå ut samma tid förmiddagen, för att sedan vara inne tillsammans igen resten av dagen. Hade vi istället haft idén Alla barn har rätt att vara ute på förmiddagen hade vi fått organisera efter det.

Håll i det vi har bestämt  – om vi bestämmer oss för att pröva något nytt, tex en ny organisation, är det klokt att bestämma när vi ska utvärdera, och viktigt att vi alla sedan håller i det vi bestämt fram tills dess. Då får det nya en chans att sätta sig innan vi ger upp. Vi har upptäckt att vi oftast hittar sätt att få det nya att fungera bara vi ger oss själva tid att komma in i det.  Annars är det ju bara att pröva något annat efter att vi utvärderat.

Utgå från barns bästa, inte från vad vuxna skulle önska för egen del – borde vara självklart, men har ändå varit en viktig påminnelse.

Barn har rätt att möta olika vuxna och olika barn på förskolan – Barn lär sig och blir på olika sätt i olika sammanhang, tillsammans med olika barn och vuxna. Detta innebär att vi inte kan arbeta i fasta grupper med fasta ansvarspedagoger. På vår förskola har vi nu tagit ställning för en organisation med flexibla grupper.

Att skilja på verktyg och projekt – ”Det står ingenstans i läroplanen att barnen ska lära sig allt om eken” Vi har skrivit om det i ett tidigare inlägg Kan en glada vara sur?

Barn har rätt att bli sitt bästa jag, men kanske inte alltid… – Vi vill att barn ska få bli sitt bästa jag, men barn behöver också utmanas och få vara i det lite osäkra och obekväma för att utvecklas och tillägna sig nya erfarenheter.

Annas kommentar: ”Jag tänker att barn alltid har rätt att få goda förutsättningar att bli/kunna vara sitt bästa jag. Likväl som barn har rätt att få öva sig på/få erfarenheter av att möta motstånd/svårigheter. För motstånd/svårigheter utmanar vår kreativitet, uthållighet, påhittighet och när vi klarar av en svårighet växer vi. Vi får nya kunskaper, kompetenser och tilliten till den egna förmågan. Man bygger självkänsla och identitet. Så för mig är inte att få vara eller bli sitt bästa jag en motsats, jag behöver få goda förutsättningar för att kunna lyckas, då klarar jag bäst av att möta motstånd och svårigheter.”

Utvecklingssamtalet som ett samarbetssamtal – tanken att utveckla en samtalsmodell där vi faktiskt samarbetar med vårdnadshavarna kring barnet, inte bara förmedlar vår bild av barnet. Detta är kanske den största förändringen Anna bidragit till på vår förskola, och något som vi vill återkomma till och beskriva närmare i ett senare blogginlägg.

Tack Anna! Du har hjälpt oss sätta ord på och ta ställning för sådant som är viktigt i vårt arbete – för barns bästa.

Vi har också passat på att ställa frågan ”Vem vill du i din tur lyfta som en viktig agent i förskolan, och varför?” till Anna. Så här svarade hon:

Ann Åberg är en person som har och fortfarande betyder mycket för mig i mitt yrke. Hon bjuder så modigt och generöst på sitt eget prövande i sin bok, Lyssnandets pedagogik. Jag tror att Ann med sitt ödmjuka och alltid nyfikna förhållningssätt till praktiken bidrar till att vi är flera som vågar prova utan vara så tvärsäkra.

 

Tänkvärt

Innan vi organiserar måste vi veta vad det är vi vill uppnå. Organisationen måste stödja det syfte vi har.

För vem tar vi ställning?

Innan vi skapar en organistation, tex rutiner, gruppindelningar eller personalschema behöver vi ha en idé om vad vi vill åstadkomma. Det skulle tex kunna handla om ge barn möjlighet att vara självständiga i tamburen. Då måste vi se till att det ges tillräckligt med tid och att gruppen inte är för stor.

”Idé före organisation.”
Anna Söderström Ahrborn, pedagogista

När vi skapade rutinerna för pedagogerna, som vi skrev om i föregående inlägg, var idén vi hade att de skulle bidra till en ökad trygghet för barnen, och att ge barnen möjlighet att få undervisning en större del av dagen.  Vi tänker att när pedagogerna kan vara på riktigt närvarande med barnen, utan att tex tänka på om det finns frukt i kylen, kommer vi ges möjlighet att stötta och utmana barnen i det lärande de är inne i.

Vi utgår alltså från att rutinerna ska gynna barnen och bryr oss därför inte om ifall arbetsuppgifterna blir orättvist fördelade mellan de vuxna.

Vi utgår från barnen när vi frågar oss vem som vid ett specifikt tillfälle ska ansvara för något. Ett exempel kan vara att när den tredje pedagogen börjar sitt arbete kl 8.30 är den hen som ansvarar för att att förbereda frukten, och fördela den mellan de mindre grupperna. Denna person behöver inte avbryta ett pågående arbete med barnen för att ägna sig åt något praktiskt. De två pedagoger som är först på plats kan lugnt behålla fokus på barnen.  Det spelar ingen roll om det råkar vara samma person som får ta ansvar för frukten alla eller många av dagarna.

Av samma anledning kan det hända att en pedagog är ansvarig ute fler dagar än en annan, även den regniga och kalla årstiden, eller att en pedagog aldrig behöver diska efter mellanmålet.

Det hjälper om förskolan har formulerat gemensamma ställningstaganden att luta sig mot när vi organiserar. Ett sådant kan vara ”Vi utgår alltid från barns bästa.”

Vem har vi i fokus? Ska rutinerna bidra till rättvisa mellan pedagogerna, bekvämlighet för mig själv eller det som är bäst för barnen?

 

 

Veckans ord

Veckans ord

Hur vi organiserar är avgörande för vilken verksamhet vi får. Vi måste ständigt fråga oss om organisationen stödjer de syften vi har och de ställningstaganden vi gjort. Det handlar om allt från den minsta detaljen, som tex vem som tar fram besticken och när, till de riktigt stora frågorna som tex att barnen har rätt möta och göra relation till alla barn och till alla vuxna på avdelningen samtidigt som vi arbetar i små grupper. Hur organiserar vi för det?

Vad tänker du om organisationens betydelse?

Veckans ord

Barn är på alla sätt likvärdiga vuxna. Största skillnaden mellan barn och vuxna är att barn upptar mindre plats i världen.

Veckans ord

Att få vara del i en gemenskap är lika betydelsefullt för små som för stora människor.

Gemenskap och vänskap – vilken är förskolans roll i detta?

Vi läser Hege Hanssons ”Att ge FORM åt förskolans innehåll” just nu och den väcker många tankar om hur vi i förskolan kan presentera (iscensätta) ett innehåll, använda dramaturgi och sätta saker i förbindelse med varandra. Vi kommer säkert återkomma till annat innehåll i boken i något annat inlägg men just nu, vid läsning av Heges kapitel om förbindelser, fastnade vi för hennes diskussion kring gemenskap kontra vänskap.

Vi har på vår arbetsplats under våren fört diskussioner kring hur vi gör gruppdelningar. Ska gruppindelningarna vara fasta eller flexibla och på vilka grunder ska de göras? Våra diskussioner har mynnat ut i en gemensam hållning kring barns rätt att göra relation till olika barn och vuxna. Vi har också i olika sammanhang behövt fundera kring hur vi ska ställa oss till förskolans roll i barns skapande av vänskapsrelationer. Från olika håll har vi fått till oss vikten av att barn får göra djupa vänskapsrelationer.

Vi har funderat en del på hur vi ska ställa oss till detta men har haft svårt att sätta rätt ord på våra tankar. När vi läste vad Hege skriver om gemenskap föll orden på plats.

Självklart önskar vi att alla barn får uppleva vänskap, men är det just vänskap som ska vara vårt viktigaste fokus eller är det att alla får bli del av och uppleva gemenskap?

Vad skulle hända om vi i förskolan prioriterade barns odlande av djupa vänskapsrelationer till vissa barn före alla barns upplevelse av tillhörighet och gemenskap? Vi tror inte det blir en förskola som vi skulle vilja vara barn på.

Hege skriver att hon inte vill motarbeta vänskap men att gemenskap går före vänskap.

Ställer vi oss bakom detta synsätt så ställer det också krav på oss i förskolan att arbeta för att skapa denna gemenskap, denna känsla av ett vi, känslan av tillhörighet.

Kanske utvecklas vänskap, t.o.m. djupa vänskapsrelationer ur detta, och det ska vi värdesätta, men för alla gör det kanske inte det. De ska ändå känna att de hör till och är en viktig del av det som är vårt gemensamma sammanhang. Kan det vara att vara delaktig? Kan det vara ett sätt att göra demokrati i förskolan?

Hege skriver också om vikten av ”ett tredje” – något att skapa gemenskap och relation kring. Människor bygger inte relationer av ingenting, vi behöver något att mötas kring – en plats, ett föremål, en upplevelse eller kanske ett gemensamt problem.

Så tänkte vi när vi byggde upp våra lärmiljöer inför höstens introduktion, att de ska bjuda in till möten och gemensamt utforskande. Kanske behöver vi också fundera vidare kring vikten av gemensamma upplevelser, eller om upplevelserna är skilda – hur vi i så fall ska dela dem med varandra och göra dem till gemensamma. Hur kan vi skapa förbindelser som bidrar till gemenskapen?

Hur tänker du kring begreppen vänskap och gemenskap i förskolan? Har du funderat över skillnaden och vilket ord du väljer att använda i olika sammanhang?