Vem där? Anna Söderström Ahrborn!

img_8325-1Anna Söderström Ahrborn är förskollärare och arbetar som pedagogista i Västerås stad (och går just nu ateljeristautbildningen). Just nu är hon aktuell med en föreläsning genom Reggio Emilia Institutet, Undervisning i förskolan! – ”Lära att lära”.

img_8328-e1571422578705.jpg

Vi kom i kontakt med Anna för några år sedan och vi har sedan mött henne i olika fortbildningssammanhang. Hon har haft föreläsningar, utbildningar och till sist handledning i arbetslagen ute på förskolan. När vi fick handledning i våra arbetslag kom det att göra stor skillnad för utbildningen på förskolan. Vi hade då möjlighet att tänka tillsammans med Anna utifrån de frågor vi brottades med i just vår verklighet – det tänker vi är styrkan i en god handledning.

Här kommer några avtryck som Anna gjort hos oss och några exempel på hur de gjort skillnad på vår förskola.

Idé före organisation – att först formulera idén, dvs tänka ut vad man vill uppnå, och därefter skapa en organisation som stöttar det. Om vi tex har idén Alla barn har rätt att vara i små grupper där de kan bli lyssnade på måste vi organisera för att barnen så ofta som möjligt får vara i mindre grupp. Då kan tex inte alla barn på avdelningen gå ut samma tid förmiddagen, för att sedan vara inne tillsammans igen resten av dagen. Hade vi istället haft idén Alla barn har rätt att vara ute på förmiddagen hade vi fått organisera efter det.

Håll i det vi har bestämt  – om vi bestämmer oss för att pröva något nytt, tex en ny organisation, är det klokt att bestämma när vi ska utvärdera, och viktigt att vi alla sedan håller i det vi bestämt fram tills dess. Då får det nya en chans att sätta sig innan vi ger upp. Vi har upptäckt att vi oftast hittar sätt att få det nya att fungera bara vi ger oss själva tid att komma in i det.  Annars är det ju bara att pröva något annat efter att vi utvärderat.

Utgå från barns bästa, inte från vad vuxna skulle önska för egen del – borde vara självklart, men har ändå varit en viktig påminnelse.

Barn har rätt att möta olika vuxna och olika barn på förskolan – Barn lär sig och blir på olika sätt i olika sammanhang, tillsammans med olika barn och vuxna. Detta innebär att vi inte kan arbeta i fasta grupper med fasta ansvarspedagoger. På vår förskola har vi nu tagit ställning för en organisation med flexibla grupper.

Att skilja på verktyg och projekt – ”Det står ingenstans i läroplanen att barnen ska lära sig allt om eken” Vi har skrivit om det i ett tidigare inlägg Kan en glada vara sur?

Barn har rätt att bli sitt bästa jag, men kanske inte alltid… – Vi vill att barn ska få bli sitt bästa jag, men barn behöver också utmanas och få vara i det lite osäkra och obekväma för att utvecklas och tillägna sig nya erfarenheter.

Annas kommentar: ”Jag tänker att barn alltid har rätt att få goda förutsättningar att bli/kunna vara sitt bästa jag. Likväl som barn har rätt att få öva sig på/få erfarenheter av att möta motstånd/svårigheter. För motstånd/svårigheter utmanar vår kreativitet, uthållighet, påhittighet och när vi klarar av en svårighet växer vi. Vi får nya kunskaper, kompetenser och tilliten till den egna förmågan. Man bygger självkänsla och identitet. Så för mig är inte att få vara eller bli sitt bästa jag en motsats, jag behöver få goda förutsättningar för att kunna lyckas, då klarar jag bäst av att möta motstånd och svårigheter.”

Utvecklingssamtalet som ett samarbetssamtal – tanken att utveckla en samtalsmodell där vi faktiskt samarbetar med vårdnadshavarna kring barnet, inte bara förmedlar vår bild av barnet. Detta är kanske den största förändringen Anna bidragit till på vår förskola, och något som vi vill återkomma till och beskriva närmare i ett senare blogginlägg.

Tack Anna! Du har hjälpt oss sätta ord på och ta ställning för sådant som är viktigt i vårt arbete – för barns bästa.

Vi har också passat på att ställa frågan ”Vem vill du i din tur lyfta som en viktig agent i förskolan, och varför?” till Anna. Så här svarade hon:

Ann Åberg är en person som har och fortfarande betyder mycket för mig i mitt yrke. Hon bjuder så modigt och generöst på sitt eget prövande i sin bok, Lyssnandets pedagogik. Jag tror att Ann med sitt ödmjuka och alltid nyfikna förhållningssätt till praktiken bidrar till att vi är flera som vågar prova utan vara så tvärsäkra.

 

Vem där? Linda Linder!

img_6159

Linda Linder är utbildad förskollärare, lärare (F-3), teaterpedagog och atelierista.  Hon har arbetat i barngrupp, varit med och startat det kreativa återvinningscentret REturen och arbetar idag som atelierista på Tredje rummet i Lerums kommun. Samtidigt undervisar hon blivande förskollärare och atelieristor och föreläser runt om i landet. Linda bloggar på Pedagogiska kullerbyttan – en blogg om utbildning med fokus på de allra yngsta.

Att Linda är en viktig agent i förskolevärlden råder inget tvivel om men när vi skulle skriva det här inlägget blev plötsligt svårt att börja beskriva på vilket sätt hon gjort och gör skillnad för oss. Vem är egentligen Linda? Vad är det hon gör som gör skillnad i förskolan? Varför är hon en så stor källa till inspiration?

Vi satte oss helt enkelt och kastade ur oss ord som vi förknippar med Linda:

Generös

Delakultur

Bjuder på sig själv.  Aktiv på sociala medier, deltar i förskoledebatten.

Glädje

Värme

Barnens röst – barns rätt – utgå från barns bästa

Pratar ett språk som man förstår

Gemenskap

Miljö – material

Mjuka värden  – värdegrund

Kreativitet

Styrka

Nyfikenhet

Sammanhang

När vi sedan läste hennes presentation på hennes egen blogg kände vi att vi träffat ganska rätt. Linda skriver att hon arbetar för en delakultur och vill göra förskolan till en plats för barnens röster.

”Barn är kultur- och kunskapsskapare, de är våra yngsta medborgare, det är dags att vi inser det.”

Vi har länge läst Lindas blogg och känner ofta igen oss i det hon beskriver, problematiserar eller reflekterar kring. Hon har många gånger satt ord på det vi själva trasslat in oss i, men inte kunnat formulera.

Ett inlägg vi tyckte mycket om och fortfarande hänsvisar till ibland är det som tar upp den eviga disksussionen om mallarnas vara eller icke vara, och vad diskussionen egentligen borde handla om: Nej, klisterögon dödar inte barns kreativitet…pedagogers förhållningssätt gör det.

Linda är redaktör för boken Pedagogisk miljö i tanke och handling som kom ut 2016, vilken vi återkommit till många gånger i vårt arbete. Den är värd att läsa flera gånger, vi hittar ofta nya ingångar eller förstår saker på ett annat sätt. Boken har bla bidragit till att vi insett vikten av att vi har en gemensam tanke kring de miljöer vi skapar på förskolan. Vi har sedan dess på ett mer medvetet sätt arbetat för att säkra att barnen får möjlighet att lära och utvecklas i enlighet med hela läroplanen. Nu har vi i alla fall ett litet embryo till en miljösäkran…

Linda tänker att hon vill göra förskolan till en plats för barnens röster – vi tänker att Linda är en stark röst för barnen.

Vi har passat på att ställa frågan ”Vem vill du i din tur lyfta som en viktig agent i förskolan, och varför?” till Linda. Så här svarade hon:

Jag vill lyfta Christian Eidevald, utvecklingschef i Göteborgs stad och forskare på Göteborgs universitet för hans enorma kraft och driv för att föra upp förskolefrågor på agendan. Hans skärpa och kunnighet och också hans uppriktiga nyfikenhet på andra människors perspektiv. Han har bidragit med viktiga perpektiv på genusarbetet i förskola med sin forskning ”Det finns inga tjejbestämmare” och ihärdigt svarat på frågor i media om genusarbetet i förskolan när ”hittepånyheter” om den reviderade läroplanen sköljde över oss. Han har skrivit om det systematiska kvalitetsarbetet i ”Hallå! Hur gör man?”, drivit på för fler män i förskola och visat oss hur forskning behöver användas i verksamhetsutveckling.

Vem där? Karin Karlsson!

Karin Karlsson är sedan några år tillbaka chef inom förskolan i stadsdelen Ryd i Linköping. Innan hon antog denna utmaning har hon arbetat länge i förskolans värld både som förskollärare och specialpedagog.

Det är i första hand i rollen som specialpedagog vi träffat Karin och det är i den rollen hon gjort avtryck hos oss. I handledning och reflektion vågade Karin alltid vara rak, och lite sådär lagom jobbig för att störa våra invanda tankemönster. Hon fick oss ständigt att vända blicken mot oss själva och vårt arbete – det är vi som måste ge barnen förutsättningar för att lyckas, att bli sitt bästa jag.

Hon vande oss vid att själva tänka kring och sätta ord på i vilka situationer det fungerar bra för ett barn eller en grupp, i vilka det inte fungerar lika bra och att därefter själva tänka ut och pröva olika strategier för att få det att fungera bättre. Specialpedagogisk handledning är oerhört värdefull men att också, med stöd, få träna oss på att själva finna fungerande strategier har gjort oss betydligt mer självständiga och är till nytta i det dagliga arbetet.

Några av de frön som Karin sådde har behövt tid att gro, vi har behövt läsa på, pröva själva och förstå mer innan vi till fullo förstått vad det var hon försökte säga oss. Därför känns det nu lite extra bra att kunna konstatera att mycket av det som var ovant då, för ett antal år sedan, är självklarheter för oss idag. Karin ”bråkade” bla tidigt med oss med resonemang kring krav, barns skilda förmågor och vad vi pedagoger väjer att fokusera på – hon hjälpte till att lägga grunden för att vi skulle förstå tankarna bakom lågaffektivt bemötande.

Vi minns bla en tankevurpa som i efterhand känns smått pinsam men som forfarande hjälper oss att tänka kring vilka krav vi ställer i vilka situationer.

En av oss hade bett om Karins hjälp att tänka kring hur vi skulle bemöta ett barn som aldrig ville klä på sig när vi skulle gå ut efter mellanmålet. Istället hängde barnet i pedagogernas knän och hindrade dem från att hjälpa andra, ibland viftade och knuffades hen omkring sig, ibland sprang hen i väg. Vi visste ju att barnet kunde klä på sig själv, och gjorde det vid andra tillfällen, och vi vuxna envisades därför med att upprepa detta ”Ta nu på dig jackan! Du kan ju själv. ”

Karin sa då ungefär ”Hen kan klä sig själv, sa du? Bra. Då behöver ju inte hen träna på det. Då kan du ju hjälpa hen med kläderna vid detta tillfälle. Hen är kanske för trött för att kunna klara påklädningen lika bra på eftermiddagen. Säg bara ”Jag vet ju att du kan själv, men just nu hjälper jag dig lite så det går lättare.”

Problem löst. Barnet lyckas. Vi lyckas. Win win. Då en tankevurpa. Idag en ryggmärgshandling.

Tack Karin för att du gör skillnad i förskolan, inte bara i ditt nuvarande arbete, utan även för de barn vi möter idag.

Vi har också passat på att ställa frågan ”Vem vill du i din tur lyfta som en viktig agent i förskolan, och varför?” till Karin. Så här svarade hon:

Jag vill lyfta Jane Olofsson, specialpedagog, som fick upp mina ögon för att jag inte behöver arbeta med barn utan för barn, vilket ledde till att jag sökte specialpedagogutbildningen.

Vem där? Förskolepodden!

img_6067-2Josefin Malm och Sofie Källhage är tjejerna bakom Förskolepodden Vi pratar förskola.  I sin podd för de reflekterande samtal om förskolan och det uppdrag arbetet i förskola innebär. När de inte gör podcasts arbetar de som förskollärare på en förskola i Göteborg.img_6065-2-e1555264117571.jpg

För många förskollärare känns uppdraget ibland svårt, kanske till och med övermäktigt. Josefin och Sofie vill i sina poddavnitt istället bryta ner, skala av och göra det så enkelt som möjligt, så att alla kan känna att de kan lyckas. De bjuder in gäster som alla bidrar med olika infallsvinklar på arbetet i förskolan, allt från andra förskollärare till författare och forskare med eller utan bakgrund i förskolans värld.

Det vi uppskattar särskilt mycket med förskolepodden är att den ger en positiv bild av förskolan. Dessutom är frågorna som ställs och samtalen som förs genuina – det märks att Sofie och Josefin är nyfikna på riktigt och att de själva fortfarande drivs av en önskan om att förstå och lära sig mer om förskolan. Hur kan förskolan bli en (ännu) bättre plats för alla barn?

För oss personligen har förskolepodden bidragit till fler infallsvinklar på vår arbete och en del uträtade frågetecken, men kanske framför allt, och det är minst lika värdefullt, en känsla av att inte vara ensam om att vilja förstå mer, få ihop helheten och att hitta den röda tråden.

Sofie och Josefin har också skrivit boken Uppdrag undervisning – arbetsglädje och struktur i förskolan. När vi läste den kände vi igen oss och våra tankar, men den gav oss också en liten vänlig spark i rumpan och en ny dos energi att ta tag i en del organisatoriska delar av vårt arbete. Läs den!

För den som ännu inte lyssnat på förskolepodden rekommenderar vi att du genast går in på hemsidan och kollar igenom listan med avsnitt efter något ämne som du är extra nyfiken på.  Varför inte plugga i hörlurarna nästa gång det är dags att städa eller rensa rabatten?

Vi har också passat på att ställa frågan ”Vem vill ni i er tur lyfta som en viktig agent i förskolan?” till till Josefin och Sofie. Så här svarade de:

Vi vill lyfta Madelene Bergqvist som har Facebook-sidan ”Med spaning på förskolan”.